Statliga SVT:s dokumentär “Julian Assange”

   

BRITA SUNDBERG WEITMAN

F d Lagman

 

Helge Ljungberg, på sin tid biskop i Stockholm, råkade på en middag ut för en servitris som ideligen spillde på hans prästrock. När hon efter att ha spillt såväl soppa som sås, vin och glass återkom med kaffe, vände han sig mot henne för att säga något men förekoms av henne: ”Jag förstår inte vad det är med Ljungberg idag, jag bara spiller på’n ”.
Samma upplägg hade SVT:s dokumentär ”Julian Assange – världens kärleksaffär”, som sändes den 7 april. Frågeställningen var:
”Hur kunde Assange få världen att ifrågasätta Sveriges trovärdighet och den svenska rättsstaten? Hur gick det till när Julian Assange förändrade bilden av Sverige som ett av världens mest rättssäkra länder?”
Med den frågeställningen hade dokumentären den axiomatiska utgångspunkten att all kritik mot Sveriges hantering av Julian Assange måste vara grundlös, och det gällde således att i Assanges person finna förklaringar till hur han kunnat få världen att ifrågasätta den svenska rättsstaten.
Dokumentären, som varade en timme, bestod till stor del av hopplock av material (överskottsmaterial?) som handlade om annat än den svenska rättsstaten eller Assanges och hans advokaters invändningar mot förfarandet i hans fall. Man uppehöll sig vid Wikileaks› verksamhet, internet allmänt, journalistikens villkor och de anmälande kvinnornas lidande av den publicitet, som följt på misstankarna mot Assange. Dokumentären kom också in på en grupp journalisters idé, att i en twitter-kampanj, ”prataomdet”, uppmana allmänheten att ge offentlighet åt berättelser om sexuella erfarenheter ”som inte känts bra”. Kampanjen, som nogsamt fick uppföljning i press, radio och TV, framställdes lögnaktigt som en spontan ”massrörelse”.

Karaktärsmordet
Flera personer fick utbreda sig om hur man i Assanges personlighet kan finna en förklaring till hur han duperat världen att tro, att det finns ett samband mellan Wikileaks och det förfarande, som följt av att Assange anmälts för bland annat våldtäkt.
En av dem som uttalade sig var Daniel Domscheid Berg. Denne har tidigare samarbetat med Assange i Wikileaks men har på senare tid själv försökt sig på ett konkurrerande projekt, Openleaks. Han har nyligen utkommit med en bok, där han beskyller Assange för både det ena och det andra, såsom att ha gjort Domscheid Bergs katt neurotisk, att själviskt ha gjort slut på hans favoritchokladdryck och att äta leverpastej med fingrarna. Domscheid Berg framhöll i dokumentären Assanges skicklighet att manipulera sin omgivning och den brist på ansvar Assange ådalalagt genom att inte efterkomma Domscheid Bergs krav, att han skulle stiga av Wikileaks så länge misstankarna om sexuella övergrepp inte vederlagts.
En annan tillfrågad var Jan Guillou. Han kunde i vanlig ordning inte underlåta att påminna om sin egen bragd att på 1970-talet avslöja IB-affären och det svenska samarbetet med CIA. Till skillnad från denna heroiska insats ägnade sig dagens jounalister åt att tjäna staten i stället för allmänheten. Guillou tog upp Assanges fruktan för att som en fortsättning på ett rättsvidrigt förfarande bli oskyldigt dömd i Sverige och därefter utlämnad till USA. Risken att Assange skulle kunna dömas för våldtäkt bedömde Guillou som grundlös och ”gissade” att Assange skulle bli frikänd eller dömas till ”böter eller nåt sånt”. Och ”alla de där föreställningarna om en sammansvärjning, där CIA skulle pressa den svenska regeringen” är löjeväckande – Guillou skrattar hjärtligt: ”Detta är strunt”.
Vidare intervjuades Bosse Lindquist, en reporter som sade sig ha följt Assange på nära håll i samband med en dokumentärfilm om Wikileaks. Han prisade Assanges fotogeniska utseende men menade att Assange måste ha påverkats av att ha blivit världskänd och något av en rockstjärna, med en utstrålning som en modern Jesus-figur eller en David mot Goliat. Lindquist hade chockats, när han först hörde om sexbrottsmisstankarna. Risken att beskyllningarna är sanningsenliga såg han som ”uppenbar”; skulle de visa sig inte vara det, vore det ju ”intressant”.
Peter Sunde, Piratpartiet, bidrog även han med synpunkter på Assanges person. Han framhöll att det inom IT-världen råder en ”väldigt obehaglig manskultur”, ett påpekande som i sammanhanget knappast kan tolkas som annat än en insinuation att Assange har en osund kvinnosyn. Sunde tog också upp Bradley Manning, som i USA är misstänkt för att ha försett Wikileaks med läckt material och som sedan ett halvår sitter frihetsberövad, tills helt nyligen under vedervärdigt omänskliga förhållanden.
Manning har förnekat det han misstänks för och Assange själv har förklarat sig ha varit ovetande om Mannings existens intill dess misstankarna mot Manning blev offentliga. Sunde ansåg det emellertid ”otroligt dåligt” av Assange att Wikileaks lämnat Manning i sticket i stället för att ta varje tillfälle i akt att hjälpa honom med pengar och på annat sätt. I själva verket har Assange och Wikileaks varit mycket aktiva i att ge Manning stöd, något som manifesterats i uttryck för tacksamhet av den organisation som bildats till Mannings stöd; stora penningbelopp inflyter enligt hemsidan var gång Wikileaks påminner om Manning och hans situation. Att Wikileaks självt fått ekonomiska problem som ett resultat av penninginrättningars embargo berördes överhuvudtaget inte.

De internationella kritikerna
Dokumentären konstaterade att det internationellt finns röster, som är kritiska mot Sverige och att de dominerar i den internationella pressen. Några av de mest namnkunniga fick komma till tals, bland dem amerikanen Michael Moore och britten-pakistanen Tariq Ali.
Michael Moore får frågan om han tror,
DSM 3/2011 – 24
att det svenska förfarandet mot Assange kan ha något samband med Wikileaks och svarar först, till synes gravallvarligt, att det med säkerhet inte finns något som helst samband. Sedan utbrister han i ett stort skratt och undrar om frågan är ett skämt; det vet vi väl alla vilka ”dirty tricks” regeringar tillgriper när de anser att det behövs.
Tariq Ali är uppenbarligen informerad om vad de svenska misstankarna handlar om och säger att om det är straffbart, att någon som har en sexuell relation med någon annan efter en natt med sexuellt umgänge väcker den andra genom nya sexuella handlingar, skulle miljoner människor få låsas in. På fråga vad han anser om det svenska rättssystemet svarar han: ”I don’t have much respect for it”.
Speakern nämner att bland andra en annan namnkunnig kulturpersonlighet, John Pilger, tror så mycket på Assange, att han ställt upp med borgen. Borgen var ett villkor för att Assagne skulle få komma ut ur den fängelsehåla, där han först placerades med anledning av Sveriges begäran om hans överlämnande till Sverige.

Förklaringen till kritikernas ståndpunkt
Med tanke på att dokumentären enligt sin utgångspunkt skall förklara hur Assange har burit sig åt för att vilseleda denna internationella opinion, får Jan Guillou och Daniel Domscheid Berg kommentera.
Jan Guillou: ”Det är nedslående att sådana eminenta samhällskritiker som John Pilger och Michael Moore börjar beskriva Sverige som om vi var någon sorts medeltida eller religiös dikaturstat eller nånting sånt där. Det är häpnadsväckande att personer som jag själv haft stor tilltro till så fullständigt svamlar ut i universum.”
Domscheid Berg utvecklar: ”Folk vill ha en guru, en ledare, en popstjärna. De letar efter någon att lita på. Det är nedslående att så många tror på konspirationer, om än aldrig så långsökta, hellre än att ifrågasätta den guru eller ledare de hittat.”
En svensk medieforskare, Anja Hirdman, får bekräfta denna tankegång som förklaring till hur Assange lyckats lura i de fåkunniga, att det skulle vara något skumt med det svenska rättsväsendets behandling av Assange: ”Det är hjältemyten, vårt behov av manliga hjältar.”

Icke-Frågorna
Den enda som överhuvudtaget berörde något av den kritiska inställning till delar av vårt rättsväsende, som även svenska jurister givit uttryck för, var Peter Sunde och då endast om de politiskt utsedda nämndemännen och det betänkliga i att invandringsfientliga nämndemän kan sitta till doms över invandrare.
Frågor som inte alls berördes i dokumentären är till exempel:
• Är det rättssäkert att en jouråklagare kunde besluta om anhållande av Julian Assange med ett telefonsamtal med en polis som enda underlag och det innan förhören med de båda kvinnorna ens var avslutade?
• Hur kunde Expressen nästan omedelbart få nys om det sekretessbelagda beslutet och få detta bekräftat av jouråklagaren?
• Är det inte märkligt att jouråklagaren kunde fatta detta hastiga beslut med tanke på att en chefsåklagare redan påföljande dag upphävde beslutet med kommentaren att vad kvinnorna berättat inte gav anledning till misstanke om våldtäkt?
• Hur kunde advokaten och feministen Claes Borgström på kvinnornas vägnar yrka att utredningen om våldtäkt med mera skulle återupptas, om det stämmer – såsom påståtts i medierna – att kvinnorna inte ville anmäla Assange för brott utan bara få honom HIV-testad?
• Hur kunde överåklagaren och feministen Marianne Ny, som jämte Borgström verkar för en strängare lagstiftning mot sexbrott, mot bakgrund av chefåklagarens bedömning att det inte var fråga om något annat än (icke sexuellt) ofredande, tvärsäkert och energiskt göra gällande att misstankarna omfattar våldtäkt, olaga tvång och sexuella ofredanden?
• Varför väntade Marianne Ny med att anhålla och höra Assange till dess han flera veckor senare, med hennes goda minne, lämnat Sverige?
• Varför väntade hon däremot inte med att utfärda en europeisk arresteringsorder och en internationell efterlysning till dess hovrätten hunnit ta ställning till Assanges överklagande av tingsrättens beslut att häkta honom?
• Varför ville hon inte förhöra honom i England? Hon har lämnat olika förklaringar, alla ohållbara, såsom att det inte skulle vara tillåtet enligt svensk lag eller att den misstänkta brottsligheten är så allvarlig att förhöret måste äga rum i Sverige. (Till förhandlingen inför den engelska domstolen i februari vägrade hon att alls ge någon förklaring, vilket också konstaterades av domaren Howard Riddle.)
• Hur kan Riksåklagaren, som måsta antas ha godkänt utfärdandet av den europeiska arresteringsordern, rimligen anse att den uppfyllde detta kriterium: ”En svensk arresteringsorder får utfärdas endast om det med beaktande av det men för den enskilde samt den tidsutdräkt och de kostnader som kan antas uppkomma i ärendet framstår som motiverat med hänsyn till brottets art och svårhetsgrad samt övriga omständigheter.” (5 § förordning 2003:1178)?
• Varför säger Marianne Ny till den engelska domstolen, att hon ”beslutat att besluta” om åtal, när hon i Sverige säger, att det är för tidigt att innan hon hört Assagne uttala sig huruvida det blir något åtal?

En samstämmig kör
SVT-dokumentären är bara ett exempel på de svenska massmediernas ovilja eller oförmåga till självständigt tänkande och bara ett i raden av samstämmiga försök till karaktärmord på personer, som är utsatta för tvivelaktiga myndighetsåtgärder. (Det i särklass mest kända exemplet är de båda läkarna som på 1980-talet frikändes från åtalet för mord på Catrine da Costa men som sedan dess förgäves försökt rentvå sig från ett i domskälen gjort påstående som inte kunde överklagas).
Nedsvärtningen av Assange i dokumentären har nogsamt följts upp i pressen. Den 24 april publicerade Jan Guillou i Aftonbladet en artikel under rubriken ”Julian Assange – ett litet äckel utan principer”. Sedan advokaterna Jens Lapidus och Johan Åkermark den 5 maj på DN debatt i anknytning till Assangeärendet påtalade ett antal problem med det svenska rättssystemet, skrev Hanne Kjöller påföljande dag i DN, att problemen visserligen finns men att Assange är en ”skum referens” i sammanhanget. ”Man funderar över att Lapidus och Åkermark lånar ut sin advokatauktoritet till Assange som förstås kommer att omtolka och använda artikeln som ett bevis för att svenskt rättsväsende inte är att lita på.”
Oskuldspresumtionen står inte högt i kurs bland mediefolket.

DSM 3/2011 – 23

http://www.dsm.nu/DSM311_23-24%5B1%5D.pdf

 

Be Sociable, Share!